Social- och hälsovården differentieras då beställar–utförar-modellen saknar statlig styrning

Utläggning av social- och hälsovårdstjänster är vardag i de finländska kommunerna, och ungefär en femtedel av kommunerna har valt beställar–utförar-modellen som ett internt redskap för styrning av verksamheten. Kommunerna har dock saknat klara riksomfattande riktlinjer för hur beställningen och produktionen av social- och hälsovårdstjänster ska skiljas åt och vilka målen för utläggningen av tjänster är. Staten har följt upp utvecklingen i kommunerna, men har inte styrt den, visar en färsk undersökning som publicerats vid Institutet för hälsa och välfärd (THL).
 
Enligt undersökningen "Man får det man beställer" har statsförvaltningen främjat utläggning av social- och hälsovårdstjänster och införande av beställar–utförar-modellen framför allt genom att utveckla konkurrenslagstiftningen. Näringspolitiska mål, skapande av en marknad och åstadkommande av konkurrens har varit centrala mål för införandet av beställar–utförar-modellen. När konkurrensutsättningen och utläggningen av tjänster ökar och företagsverksamheten inom branschen stärks, behöver kommunerna mer styrande normer för upphandling än tidigare och bättre kunskap om köp av tjänster. Situationen är mycket olika för stora och för små kommuner på tjänstemarknaden.
 
Staten har främjat utvecklingen av en tjänstemarknad och kommunerna har fritt fått besluta om utläggning utgående från den egna kommunen. Kommunerna har ofta agerat utgående från situationen utan att förutse konsekvenserna eller analysera befolkningens servicebehov och tjänstemarknaden. Det är en utmaning för kommunerna att hantera en helhet av tjänster som produceras av många producenter som på olika sätt är bundna till kommunerna. Kvalitetsövervakningen är bristfällig och det finns ingen gemensam praxis för information om tjänsterna. Det finns risk för att medborgarnas ojämlikhet ökar, då tjänsterna tillhandahålls allt mer differentierat.

I många andra länder har beslutet om att övergå till beställar–utförar-modellen fattats nationellt på ett mer enhetligt och kontrollerat sätt än i Finland. I Finland har varje kommun själv fått välja på vilket sätt kommunen tillämpar beställar–utförar-modellen. I andra länder består hälso- och sjukvårdens beställarorganisationer ofta av organ inom antingen landskapsförvaltningen eller statens regionförvaltning. Befolkningsunderlaget är tiotals gånger större än i en genomsnittlig finländsk kommun.
 
Kommunen kan inte överföra ansvaret för tillhandahållandet av tjänster på en extern serviceproducent. I praktiken blir ansvaret för att tillhandahålla tjänster dock diffust, om kommunen inte längre har förutsättningar att själv producera tjänster. Forskningsrapportens författare anser att en utläggning av social- och hälsovårdstjänsterna på företagsverksamhetens villkor utgör en risk. Näringspolitiken bör stödja utvecklingen av tjänster och inte tvärtom. Författarna föreslår att upphandlingen inom social- och hälsovården bör styras mer detaljerat genom speciallagstiftning så att god praxis sprids och etableras. Styrningen och tillsynen bör utvecklas också på andra sätt än enbart med stöd av bestämmelserna i upphandlingskontraktet. Man bör kräva att producenter av social- och hälsovårdstjänster påvisar kvaliteten i ett gemensamt godkänt system.

Mer information om undersökningen "Man får det man beställer" finns i det nummer av tidskriften Tesso som utkommer idag.

Källa:

Maijaliisa Junnila et al., Man får det man beställer. Utvecklingen av beställar–utförar-modellen inom social- och hälsovården. THL, Rapport 42/2012. Beställning av publikationen: THL:s nätbokhandel. Journalister kan beställa publikationen av: eija.oinio@thl.fi.

Närmare upplysningar:

Maijaliisa Junnila
ledande expert
Institutet för hälsa och välfärd (THL)
tfn 029 534 76 31 eller 050 367 08 42 

Juhani Lehto
professor
Tammerfors universitet, enheten för hälsovetenskap
tfn 050 372 19 42

Tuomas Aho
advokat
tfn 050 526 34 51